SKOLDAGS

Nu har skolan börjat och mina tankar går till alla de barn som börjat 1.a klass eller de som bytat stadium. Jag hoppas att alla, elever och lärare har haft ett fint sommarlov och kunnat hämta krafter. Det är de värda! När de nu börjar skolan och återvänder efter sommarlovet önskar jag att de är ivriga till nya kunskaper och till att träffa alla sina kompisar.

För en del elever är det däremot med bävan och en klump i magen som de går iväg till skolan. De har kanske blivit mobbade förrut och vet att mobbningen kommer att fortsätta. Här måste alla vara uppmärksamma och skolan måste ta det på allvar! Mobbning får inte förekomma och det finns program för det. Alla barn behöver bli sedda!

Andra barn som har det svårt är de med något handikapp t. ex ADHD. Dessa behöver särskilt stöd av skolan och ofta ett eget program.
Jag hoppas att idag att elever med dyslexi eller andra former av läs och skrivsvårigheter upptäcks tidigt och får den hjälp de behöver.
Att komma till skolan och känna att deras svårigheter inte upptäcks eller blir uppmärksammade måste kännas förfärligt ledsamt och tungt för barnen.

En annan skolfråga är alla de utländska barn som idag går i våra skolor. För dem det är det av stor betydelse, att skolan ser till att deras kultur och språk får bli levande och att hemspråkundervisningen fungerar, först därefter kan de förstå vår svenska kultur och språk.

Min dotter Karin som bor i Dubai arbetar just nu med dessa frågor för svenska barn i den internationella skolan. Det är ju lika viktigt för våra svenskar som är utomlands att deras hemspråk fungerar.
Jag hänvisar till svenska ambassadens hemsida i Dubai som skriver om hennes och hennes väninnas arbete där och hoppas att det kan väcka intresse för andra!

Det gäller hela tiden för skolan att få eleverna att inse motivationen att gå till skolan. Att få dem att gå dit med ett leende på läpparna och att minnas skoltiden med glädje borde vara ett av skolmålen!

Detta är lite av mina funderingar och tankar inför det nya skolåret och jag kommer då och då att återkomma till olika skolfrågor.


Per: Jag har inte kunnat kommentera i din blog så jag gör det här istället.
Härligt att du börjar komma iordning i Stockholm. Har du fått dina nya möbler än?
Det måste vara givande för dig att starta upp en ny förskoleavdelning. Hoppas att du får följa barnen de närmsta åren och sätta din prägel på avdelningen!
Ja, man undrar när man hör om att en ungdom gjort en hemmagjord bomb och placerat på en förskola, så ofattbart! Undrar vad han tänkt på? Nej, man kan inte bara skylla på samhället och att det inte finns fritidsgårdar. Var finns föräldrarna? Grunden till hur man beter sig i samhället och mot varandra kommer hemifrån. Därefter har naturligtvis skola och samhälle ett ansvar att följa upp ungdomsproblem. Det finns de som kommer från svåra förhållanden och där är det vårt allas ansvar att hjälpa.

22JULI 2011

IBLAND BLIR INTE DAGEN RIKTIGT SOM MAN TÄNKT SIG.

Hemma var jag lite rastlös, jag skulle handla, bland annat hudkräm, som inte finns i Dalby. Alltså måste jag ändå fara utanför byn och bestämde mig för att köra till Ystad. När jag kom dit hade det klarnat upp och det var riktigt skönt väder. Naturligtvis hade jag kameran med och gick omkring och fotograferade.

Klostergården är en fantastisk plats med sina olika avdelningar, såsom örtagården, kålgården, rosenträdgården mm.


Rosen trädgården

Staden var full med turister och flanerande människor och det är alltid fascinerande att besöka de små gatorna (gränderna) med sina gamla hus.

När jag besöker Ystad brukar jag nästan alltid titta in hos krukmakaren, där är så mycket fin keramik och man kan ibland även se på när de drejar.

På sommaren kan turisterna åka runt i en gammal brandbil och bli guidadade genom de gamla gatorna.

Som barn var jag ofta i Ystad, mina fastrar bodde där och min far var född där. Så jag har ofta gått i gränderna och jag tycker mycket om staden. Detta är ett sätt för mig att komma ifrån en liten stund och ladda batterierna.

Vid fyratiden satte jag mig i bilen igen för att köra hem. På radion hörde jag att någon hade bombat i Oslo. Efterhand kom fler nyheter och så småningom sa de, att regeringsbyggnaden var bombad.
Jag fick en kuslig känsla i hela kroppen, när jag hörde om nyheten.
Den 11 september för snart 10 år sedan, hade jag också varit i Ystad och var uppe hos min svägerska, då hennes gode vän kom inspringande och berättade om vad som hänt i New York. Även den gången hörde jag nyheterna i radion på hemvägen.

Oslo är också en stad som betyder mycket för mig. Tor bodde utanför staden och där har jag varit många gånger för att besöka honom och hans familj. Flera 17 maj, har jag firat i Oslo. Jag har gått i regeringskvarteren och på Carl Johan mm. Oslo är en fin stad. Här har vi också suttit vid Akershus fästning delat en flaska vin och ätit nyfångade räkor, som vi köpt i hamnen. 



Katastroffen som hände denna dag i Oslo är en av de största som hänt i Norge eller Skandinavien sen kriget. Mycket har visats på TV eller skrivits om det. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de unga hjältar som räddade sina kamrater på Utöya med t.ex. att simma skadade till land. Tänk vilka förfärliga upplevelser de måste haft och nu måste de leva vidare med dem. Med stor beundran har jag följt hur det norska folket, kungahuset och stadsministern har hanterat situationen. De har på alla sätt stärkt sitt land, tröstat sitt folk och varit delaktiga. Jag har alltid beundrat Norrmännen för deras stolthet över landet, deras sammanhållning och deras firande av 17 maj. Detta har säkert hjälpt dem i deras svåra situation  att hålla samman. Viljan att inte acceptera våldet, att gå vidare för ett öppet land och att demokratin skall stärkas. 
Mina slutord i dag får bli vad en av deltagarna sa på Utöya: Kan en man ha skapat så mycket hat, hur mycket kärlek kan då inte vi alla tillsammans skapa? ( är inte säker på om jag kommit ihåg det ordagrannt).