22JULI 2011

IBLAND BLIR INTE DAGEN RIKTIGT SOM MAN TÄNKT SIG.

Hemma var jag lite rastlös, jag skulle handla, bland annat hudkräm, som inte finns i Dalby. Alltså måste jag ändå fara utanför byn och bestämde mig för att köra till Ystad. När jag kom dit hade det klarnat upp och det var riktigt skönt väder. Naturligtvis hade jag kameran med och gick omkring och fotograferade.

Klostergården är en fantastisk plats med sina olika avdelningar, såsom örtagården, kålgården, rosenträdgården mm.


Rosen trädgården

Staden var full med turister och flanerande människor och det är alltid fascinerande att besöka de små gatorna (gränderna) med sina gamla hus.

När jag besöker Ystad brukar jag nästan alltid titta in hos krukmakaren, där är så mycket fin keramik och man kan ibland även se på när de drejar.

På sommaren kan turisterna åka runt i en gammal brandbil och bli guidadade genom de gamla gatorna.

Som barn var jag ofta i Ystad, mina fastrar bodde där och min far var född där. Så jag har ofta gått i gränderna och jag tycker mycket om staden. Detta är ett sätt för mig att komma ifrån en liten stund och ladda batterierna.

Vid fyratiden satte jag mig i bilen igen för att köra hem. På radion hörde jag att någon hade bombat i Oslo. Efterhand kom fler nyheter och så småningom sa de, att regeringsbyggnaden var bombad.
Jag fick en kuslig känsla i hela kroppen, när jag hörde om nyheten.
Den 11 september för snart 10 år sedan, hade jag också varit i Ystad och var uppe hos min svägerska, då hennes gode vän kom inspringande och berättade om vad som hänt i New York. Även den gången hörde jag nyheterna i radion på hemvägen.

Oslo är också en stad som betyder mycket för mig. Tor bodde utanför staden och där har jag varit många gånger för att besöka honom och hans familj. Flera 17 maj, har jag firat i Oslo. Jag har gått i regeringskvarteren och på Carl Johan mm. Oslo är en fin stad. Här har vi också suttit vid Akershus fästning delat en flaska vin och ätit nyfångade räkor, som vi köpt i hamnen. 



Katastroffen som hände denna dag i Oslo är en av de största som hänt i Norge eller Skandinavien sen kriget. Mycket har visats på TV eller skrivits om det. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de unga hjältar som räddade sina kamrater på Utöya med t.ex. att simma skadade till land. Tänk vilka förfärliga upplevelser de måste haft och nu måste de leva vidare med dem. Med stor beundran har jag följt hur det norska folket, kungahuset och stadsministern har hanterat situationen. De har på alla sätt stärkt sitt land, tröstat sitt folk och varit delaktiga. Jag har alltid beundrat Norrmännen för deras stolthet över landet, deras sammanhållning och deras firande av 17 maj. Detta har säkert hjälpt dem i deras svåra situation  att hålla samman. Viljan att inte acceptera våldet, att gå vidare för ett öppet land och att demokratin skall stärkas. 
Mina slutord i dag får bli vad en av deltagarna sa på Utöya: Kan en man ha skapat så mycket hat, hur mycket kärlek kan då inte vi alla tillsammans skapa? ( är inte säker på om jag kommit ihåg det ordagrannt).