BROBYGGARNA

I julklapp fick jag av min dotter Jan Guillous bok Brobyggarna. Jag har inte varit så förtjust i Jan Guillou utifrån av vad jag sett av honom i TV, läst om honom. Däremot har jag inte läst någon av hans tidigare böcker. Min dotter vet att jag intresserar mig för den tid som boken handlar om och tänker lite på vår släkthistoria. Kanske skulle jag då kunna tycka boken är intressant.

Boken handlar om tre pojkar, Lauritz, Oscar och Sverre från Osteröya utanför Bergen, Norges Västland.

De förlorar sin far ute på havet i en storm. De fattiga pojkarna räddas av en släkting som ger dem  arbete på ett repslageri i Bergen . Nu kan de i alla fall bidra med försörjningen.

Pojkarna är väldigt flitiga och duktiga. Med deras erfarenheter av sjön och fallenhet för båtar, bygger de en Vikingabåt i hemlighet. När deras förman får syn på detta blir han arg och barnen skickas hem. En kväll upptäcker ägaren till rederiet Vikingaskeppet och beundrar det. Han undrar vem som byggt det fina skeppet och får till slut reda på att det är pojkarna. Då blir han rasande på hur de blivit behandlade och beger sig till Osteröya. Han lovar barnen utbildning och så småningom även en ingenjörsutbildning i Dresden. Han är övertygad om att de kommer att gå ut som diplomingenjörer, alltså bland de 10 bästa i sin kull. Kravet är att de skall bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojekt någonsin att bygga  järnväg och broar mellan Oslo och Bergen.
År 1901 är de så färdiga diplominginjörer.
Endast Lauritz återvände till Norge och byggde järnvägen. Oscar kom till Afrika och byggde järnväg och broar där. Den tredje brodern bosatte sig i London. Sedan handlar boken om Lauritz äventyr med att bygga järnväg och broar i Norge, hans kamp mot stränga vintrar, storm och långa avstånd och senare hans liv liv i Christiana(Oslo).  Oscars arbete och äventyr i Afrika, hans kamp mot olika afrikanska stammar och hans kamp mot vilda djur.

Nå varför skulle denna bok vara intressant för mig? Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Året är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts.

Nu till släktingarna. Tor är född i Bergen i Norge och hans morfars far hette Paul Henning Irgens och var norsk bilkonstruktör. Han var en skicklig ingenjör och  1883 konstruerade han en förbränningsmotor, den första i historien och den var klar till hantverks och industriutställningen i Christiana . Han fick världspatent på förgasaren på en utställning i Paris och han hoppades på att finna finansiärer så att han skulle kunna starta en bilfabrik. Tyvärr lyckades inte detta.

Dock fortsatte han att konstruera motorer, mest båtmotorer

En annan lustighet är att Tors farfar hette Lauritz Lauritzen, precis som huvudboksinnehavaren gör, dock är Tors farfar född i Gudbrandsdalen  även han under en tid då  förhållandena kunde vara svåra.

Boken beskriver också arbetet över Hardangervidda, där det var tufft att leva under stränga vintrar.

Nästa likhet är min far som föddes 1901 i Ystad och hans far var smed från Närke. Detta med järn och ståltillverkning som hade blomstring vid denna tiden har nog skapat många olika öden. Det är mycket intressant att läsa om tiden som ens förfäder levde i och som i dag har så stor betydelse.

På lördag i Skånska dagbladet kommer en intervju med Tor, där han berättar om sin Rolls Royce och bakgrunden till hans bilintresse, det skall bli intressant och se vad dom skriver.

FASTER CHARLOTTA

Min Fars faster Charlotta!

Idag på den internationella kvinnodagen tänker jag berätta om en kvinnlig släkting till mig, ur vår släkthistoria. Hon var inte så märkvärdig men under hela min uppväxt har historierna om Faster Charlotta följt mig.
Maria Charlotta(Maja-Lotta) Andersdotter föddes 1847 på "Rödhälla" ett litet hemman i de skogiga gränstrakterna mellan Närke och
Östergötland. Hennes far Anders Andersson var hemmansbrukare och smed vid Brevensbruk i Närke. ( jag har tidigare berättat om mitt besök vid Brevens Bruk)



Torpflickan Maja-Lottas barndom och tidiga ungdom följde det vanliga mönstret för barn, på landet vid denna tiden.  De gick i byskolan, fick vakta djuren på bete uppe i skogen, hjälpa till med slåtter- och skördearbete och i hemmet med hemslöjd och diverse hushållsarbete.
Hon hade fyra bröder som efter hand lämnade torphemmet.

Tidigt stod det klart att Maja-Lotta skulle bli en ovanligt vacker flicka, med sina mörka ögon. Hennes  yngste bror Axel berättade gärna om hur eftersökt hon var bland "pajkarna" på bruket och i bygden. Det var dans på Lustigkulle och det var gökottor på holmarna i sjön Sottern.

Den vackra torpflickan hade oro i blodet. För att komma ut i världen och skaffa sig utbildning tog hon plats som mejerielev vid Boo herrgård vid sjön Avern. Som utlärd mejerska kom hon sen till Stora Sundby gods i Sörmland. Där fortsatte den lustiga dansen, men nu med de adliga unga lantbrukseleverna.
En skåning som hon träffade var pistolsmeden Bengt Holmqvist från dragonerna i Ystad, kommenderad till utbildningskurs vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. De gifte sig och den glada närkingskan blev skånska. Fast det blev hon egentligen inte. Hon förblev alltid något av en främmande fågel i Ystad och sin närkingska dialekt bevarade hon livet ut. En brorson till henne, Johan Christoffer Anderson från Brevens Bruk, ville se mer av världen och kom på försök till faster Charlotta i Ystad, där han fick anställning i Bengt Holmqvists verkstadsrörelse, som han sedermera övertog.



Charlotta och Bengt Holmqvist

Som regementspistolsmed hade Bengt Holmqvist ansvaret för vapenvården vid världens största kavalleriregemente KSDR,(kungl, Skånska Dragonregementet) i Ystad, de ljusblå dragonerna med gul krage och gula axelklaffar. Självklart satte dragonregementet sin prägel på staden.

Bengt Holmqvist var en ytterst gedigen och aktad man, han hade en verkstad med vapenhantverkare på regementet, därjämte hade han en privat verkstadsrörelse i stan, det var låssmide, vagn-och redskapssmide, hovslag och liknande. Som 50-åring tilldelades han Svärdstecknet år 1901.
När beskedet om denna utmärkelse kom, blev faster Charlotta så till sig, att hon måste företa sig någonting för att få utlopp för sina känslor. Hon satte på en kanna mjölk på spisen och kokte en redig sats choklad, fyllde en tillbringare och hängde en handduk över. Utan att tänka sig för rusade hon ut i vinterkylan för att sprida nyheten och delge mina farföräldrar den stora händelsen. När faster Charlotta kom ut på gatan, blev snöstormen henne övermäktig. Hon träffade på en ensam man som irrade omkring i ovädret. Honom gav hon order om att söka upp min farmor Mathilda. Hon har berättat om hur uppskrämd och häpen hon blev när det bultade på dörren, där stod en vilt främmad man med en bringare choklad och beskedet: "Det var en fru på gatan som sa åt mig att jag skulle hälsa Mathilda att Holmqvist fått Svärdstecknet." Episoden är betecknande för faster Charlottas impulsivitet och hennes förakt för allt vad dåtidens formaliteter hette.

Äktenskapet mellan faster Charlotta och Bengt Holmqvist blev stormigt och inte alls lyckligt. Detta berodde nog ytterst på olikheter i temperament, han var något tungsint, men av särdeles gedigen karaktär. Efter hand som sprickorna i förhållandet blev större, tog han sin tillflykt till alkohol, han blev vad man idag säger periodare. Även faster Charlotta tog till flaskan ibland. Det var farfar som fick den svåra uppgiften att vara vaktare och medlare. Trots allt slutade det hela i en katastrof. Farfar fann Holmqvist död i svarvkammaren, sedan han skjutit sig med eget vapen. Orsaken lär ha varit att faster Charlotta hade hållit honom okunnig om vissa snedsteg i yngre dagar.

Att ge en rättvisande bild av faster Charlotta är inte lätt. Min far och farfar stod henne väldigt nära och hon var varmt fästad vid dem. Farmors mer stränga hållning till livet, gjorde att hon inte heller hade mycket förståelse för hennes egenheter och minst sagt rörliga lynne. Trots detta respekterade de varandra och faster Charlotta satte stort värde på Mathilda.
Farmor ansåg närkingarna vara ett "konstigt släkte" och kallade dem "glyttiga". Hon menade att de inte tog livsfrågorna på allvar, de var lika snara till sång, dans och strängaspel som till bönehus.

Ett annat av hennes motsägelsefulla drag var att "lura" folk i småsaker, samtidigt som hon var pinsamt noga med att göra rätt för sig. Hon rörde ihop och sålde vida berömd rökekorv till vänner och bekanta och gladde sig storligen när hon kunde blanda gamla köttbullar och andra ålderstigna matrester i smeten, vilka satte piff på korven.

Bland dragonofficerarna som dagligen passerade förbi hennes fönster på väg till och från regementet hade hon sina "gunstlingar" som hon gärna bjöd in på en sup i förbifarten. När nivån sjönk i brännvinsflaskan, bättrade hon på förhållandet med hjälp av vattenskopan och var stolt över att ingen märkte något. Dragonofficerarna var ju gentlemän, sa skål och aaah, blinkade och tyckte att en mild sup var bättre än ingen sup alls.

Samtidigt som hon var småslug, var hon själv lätt att lura. Hon föll i farstun för folk som förstod att lägga sina ord så att de passade henne.

Bilden av henne blir inte fullständig om inte hennes snusdosa finns med. Den åkte upp ur kjortelfickan ideligen, utan att hon själv märkte det och lika omedvetet räckte hon fram dosan och bjöd på en pris. Hon försökte bjuda min far som var i 12 års åldern, men detta satte farfar stopp för.
Till proceduren hörde hörde hennes snusnäsdukar, verkliga fanor, som gav hela huset en inpyrd doft.

Faster Charlotta var en personlighet full av motsättningar, minst av allt en vardagsmänniska. Hon var färgstark, nyckfull och svårfångad, hade som alla andra goda och mindre goda sidor. Säkert var det inte alltid lätt för henne att anpassa sig, hennes personlighet, dialekt, som verkade så främmande i Ystad. På sin tid var hon inflyttad långt ifrån.
I dag hade hon kanske inte framstått som hon gjorde i Ystad, där alla höll reda på alla och där det skvallrades väldigt mycket. Hon dog 1933.

Denna berättelse har min far skrivit ner och jag har kortat ner den, men tagit många citat och meningar från den, därav en del äldre uttryck.