YSTAD

Jag har tidigare berättat att Ystad har en stor del av mitt hjärta. Jag älskar att komma till denna stad, en småstad med så mycket kultur, alla vackra hus och gränder! Min far kom härifrån och farfar var smedmästare i staden under 1900-talet första hälft.
Flera gånger har jag sökt efter hans historia här,  jag har varit på museet och förr i tiden hade han en monter där, men den har varit nerlagd i många år. Nu fick jag tipset att leta upp hantverksmuseet, de skulle nog veta en del om farfar. En adress fick jag, men de kunde inte hitta telefonnummer eller mejladress. Tre gånger har jag varit och sökt på adressen som är en källarlokal i ett vanligt bostadshus. Sista gången träffade vi en äldre man och han hade uppgifter på någon av dem som drev museet. Alltså hem och googla och till slut hittade vi namnet och prövade om det var rätt person vi kommit. YES! Lördag, långlördagar i Ystad var där öppet, alltså i lördags gjorde vi åter en utflykt dit.

Vi kom dit, ett fint litet museum och här fanns hantverk och arbete från olika skå fint bevarade och uppbyggda och  GISSA! där hade de byggt upp farfars smedja, vad glad och lyrisk jag blev!
Det var jätteroligt att se igen.Här fanns hans gesällbrev, en del av hans verktyg och arbete, städet var också hans.  I dag är det företagarna i Ystad som driver detta fina lilla museum och de kommer att bevara det.

Gesällbrev

Städet

Verktyg

Smedmästare Johan Anderson

Företagarna i Ystad har gett ut boken "Hantverkare och Företagare i Ystad 1847- 2011". I denna bok finns farfar omtalad och på bild flera gånger, så naturligtvis köpte jag den genast.

Vilken fin bok!

Det är verkligen en fin bok, där är mycket som är intressant från hantverk och företagen i Ystad. Många namn känner jag igen då min far, eller fastrar pratat om dem, men jag har aldrig riktigt vetat, vad dessa personer stod för. Här finns mycket historia om människor och hur staden växt fram. Det är beundransvärt hur företagarna genom ideellt och gediget arbete fått fram detta arbete med denna och andra böcker.
En sak kunde de inte berätta för mig, det var, var farfar hade haft sin smedja. Jag fick rådet att leta upp mannen som skrivit boken, han satt på gågatan och signerade sin bok denna långlördag. Om någon vet så är det han, annars tar han reda på det, sa man till mig.
Okej, jag vandrade genom staden och hittade honom. Han kom ihåg att han skrivit om farfar och han kom ihåg att han någon gång skrivit något om min far, men han kom inte ihåg var smedjan var. Han skulle försöka leta upp det eller ta reda på var den varit.

Ja, nog är det interessant om jag får lite mer historia om farfar och får jag reda på var smedjan var, kommer jag att skriva mer om det.

Mitt nästa projekt blir att att ta med barnbarnen (barnen får naturligtvis också komma med). till hantverkmuseet.

Jag tycker att det skulle vara roligt om ni som läser detta också lämnar en kommentar. Någon kanske har tips hur jag går vidare med sökandet om släktingar från förr och deras liv.

SLÄKTFORSKNING MED HÄRLIGA SKÅNETURER

Då och då återvänder jag tillbaka i tiden och till mina gamla släktingar. Nu är Per nere och han tycker det är lika roligt som jag att hälsa på de gamla släktingarna som levde för länge sedan.
Alltså lite utfärder till den skånska myllan och landsbygden. Vårt första stopp var i Vid S. Åkarps kyrka där några av släktingarna är begravda, bl.a min mors moster Thea och morbror Per.

Mina döttrar är lite rädda för att vi bara skall hamna i en massa årtal och namnlängder när vi söker släktingar bakåt i t tiden. De blir lätt så, men jag skall försöka att även dokumentra hur de levde och om jag har några minnen eller berättelser.
Moster Thea som var min gudmor har jag ett svagt minne av, hon dog 1954.  Jag minns när hon besökte oss i Malmö, hon hade troligen tagit bussen in från Käglinge. Naturligtvis minns jag mest kakorna hon hade med sig, ofta var det så kallade franska våfflor.
När mor och jag besökte hennes som jag då tyckte stora hus och den långa resan med bussen ut på landet ( spännande). Hon hade en stor fin uppvuxen trädgård och vi satt i bersån och där serverades kaffet, hemmmagjord saft till mig och naturligtvis kakor. Ett speciellt minne är det stora valnötsträdet som vi satt under. Vad hon gjorde och levde av, under sin levnadstid vet jag inte med säkerhet, men troligen i jordbruket eftersom släkten var lantbrukare. Jag skall försöka ta reda på mer om detta och leta upp huset där hon bodde  med största sannolikhet tillsammans med brodern Per. Han dog innan jag föddes och om honom har jag inga minnen. Thea blev 74 år gammal och dog av sockersjuka (diabetes) på Trelleborgs sjukhus.

Efter att besökt Thea och Per gick färden gick vidare till V. Tommarp där min mormors mors far Jeppa Nilsson hade sin familjegrav. Här ligger han med sin hustru och 3 av hans barn begravda. 2 barn dog tidigt, bara 1år och 3 år gamla. Detta var ju inte ovanligt förr, men familjen fick ändå en stor barnaskara med 6 barn som nådde vuxen ålder.

Gravplatsen är väldigt fin med en stor svart pelargrav, två mindre gravar. I ena hörnet av gravplatsen finns en liten plats markerad, där ligger Mustapha Ben Muhammed Essousi. Han levde mellan 1898-1952. Jag har hört berättas att han kom med ett kringfarande cirkussällskap och blev kvar på gården, kanske som djursskötare.
Gravplatserna visar mycket historia och med fantasi kan man tänka sig hur olika personer levde. Därför tycker jag det är synd att denna grav nu är återtagen (liksom många andra) av kyrkogårdsförfaltningen och kommer antagligen att försvinna. Med detta kommer också en del av byn historia försvinna.

Dagen därpå fortsatte vi vår upptäckarlusta. Vi besökte Sjörup gamla kyrka utanför Ystad. Här hade vi också fått uppgift om släktgravar , men tyvärr fann vi dem inte. Vad vi fann däremot var en fantastisk natur med böljande fält och utsikt över havet. Den gamla kyrkan var från 1150-talet och användes numera endast på sommaren. Intill kyrkan låg prästgården, stor gård med många hästar och tro det eller ej en kamel mitt ibland dem. Alltså ett fint utflyktsmål även om man inte släktforskar.
En av de stora glädjeämnena är att köra runt, besöka och upptäcka dessa små samhällen. Jag undrar om de som levde där då (eller de som lever där i dag) ser det på samma sätt. Alla dessa ytor av åkrar och jordar som skulle skötas i en tid då man inte hade samma tillgång till maskiner.

Vi avslutade vår utfärd i Ystad med fika på Bäckagården och nu lyste solen för fullt.
Ett besök på Ystad museum för att fråga om någon visste något om min farfar, vi blev hänvisade till Hantverksmuseumet men där fanns inte en människa att fråga, inte ett telefonnr. eller mejladress,lite konstigt var det allt.
Nu gäller det att dokumentera och få in allt i släktträdet. Det är ett pussel att få ihop alla namn och till vem alla hör. Jag är numera ansluten till Ancestry.

FASTER CHARLOTTA

Min Fars faster Charlotta!

Idag på den internationella kvinnodagen tänker jag berätta om en kvinnlig släkting till mig, ur vår släkthistoria. Hon var inte så märkvärdig men under hela min uppväxt har historierna om Faster Charlotta följt mig.
Maria Charlotta(Maja-Lotta) Andersdotter föddes 1847 på "Rödhälla" ett litet hemman i de skogiga gränstrakterna mellan Närke och
Östergötland. Hennes far Anders Andersson var hemmansbrukare och smed vid Brevensbruk i Närke. ( jag har tidigare berättat om mitt besök vid Brevens Bruk)



Torpflickan Maja-Lottas barndom och tidiga ungdom följde det vanliga mönstret för barn, på landet vid denna tiden.  De gick i byskolan, fick vakta djuren på bete uppe i skogen, hjälpa till med slåtter- och skördearbete och i hemmet med hemslöjd och diverse hushållsarbete.
Hon hade fyra bröder som efter hand lämnade torphemmet.

Tidigt stod det klart att Maja-Lotta skulle bli en ovanligt vacker flicka, med sina mörka ögon. Hennes  yngste bror Axel berättade gärna om hur eftersökt hon var bland "pajkarna" på bruket och i bygden. Det var dans på Lustigkulle och det var gökottor på holmarna i sjön Sottern.

Den vackra torpflickan hade oro i blodet. För att komma ut i världen och skaffa sig utbildning tog hon plats som mejerielev vid Boo herrgård vid sjön Avern. Som utlärd mejerska kom hon sen till Stora Sundby gods i Sörmland. Där fortsatte den lustiga dansen, men nu med de adliga unga lantbrukseleverna.
En skåning som hon träffade var pistolsmeden Bengt Holmqvist från dragonerna i Ystad, kommenderad till utbildningskurs vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. De gifte sig och den glada närkingskan blev skånska. Fast det blev hon egentligen inte. Hon förblev alltid något av en främmande fågel i Ystad och sin närkingska dialekt bevarade hon livet ut. En brorson till henne, Johan Christoffer Anderson från Brevens Bruk, ville se mer av världen och kom på försök till faster Charlotta i Ystad, där han fick anställning i Bengt Holmqvists verkstadsrörelse, som han sedermera övertog.



Charlotta och Bengt Holmqvist

Som regementspistolsmed hade Bengt Holmqvist ansvaret för vapenvården vid världens största kavalleriregemente KSDR,(kungl, Skånska Dragonregementet) i Ystad, de ljusblå dragonerna med gul krage och gula axelklaffar. Självklart satte dragonregementet sin prägel på staden.

Bengt Holmqvist var en ytterst gedigen och aktad man, han hade en verkstad med vapenhantverkare på regementet, därjämte hade han en privat verkstadsrörelse i stan, det var låssmide, vagn-och redskapssmide, hovslag och liknande. Som 50-åring tilldelades han Svärdstecknet år 1901.
När beskedet om denna utmärkelse kom, blev faster Charlotta så till sig, att hon måste företa sig någonting för att få utlopp för sina känslor. Hon satte på en kanna mjölk på spisen och kokte en redig sats choklad, fyllde en tillbringare och hängde en handduk över. Utan att tänka sig för rusade hon ut i vinterkylan för att sprida nyheten och delge mina farföräldrar den stora händelsen. När faster Charlotta kom ut på gatan, blev snöstormen henne övermäktig. Hon träffade på en ensam man som irrade omkring i ovädret. Honom gav hon order om att söka upp min farmor Mathilda. Hon har berättat om hur uppskrämd och häpen hon blev när det bultade på dörren, där stod en vilt främmad man med en bringare choklad och beskedet: "Det var en fru på gatan som sa åt mig att jag skulle hälsa Mathilda att Holmqvist fått Svärdstecknet." Episoden är betecknande för faster Charlottas impulsivitet och hennes förakt för allt vad dåtidens formaliteter hette.

Äktenskapet mellan faster Charlotta och Bengt Holmqvist blev stormigt och inte alls lyckligt. Detta berodde nog ytterst på olikheter i temperament, han var något tungsint, men av särdeles gedigen karaktär. Efter hand som sprickorna i förhållandet blev större, tog han sin tillflykt till alkohol, han blev vad man idag säger periodare. Även faster Charlotta tog till flaskan ibland. Det var farfar som fick den svåra uppgiften att vara vaktare och medlare. Trots allt slutade det hela i en katastrof. Farfar fann Holmqvist död i svarvkammaren, sedan han skjutit sig med eget vapen. Orsaken lär ha varit att faster Charlotta hade hållit honom okunnig om vissa snedsteg i yngre dagar.

Att ge en rättvisande bild av faster Charlotta är inte lätt. Min far och farfar stod henne väldigt nära och hon var varmt fästad vid dem. Farmors mer stränga hållning till livet, gjorde att hon inte heller hade mycket förståelse för hennes egenheter och minst sagt rörliga lynne. Trots detta respekterade de varandra och faster Charlotta satte stort värde på Mathilda.
Farmor ansåg närkingarna vara ett "konstigt släkte" och kallade dem "glyttiga". Hon menade att de inte tog livsfrågorna på allvar, de var lika snara till sång, dans och strängaspel som till bönehus.

Ett annat av hennes motsägelsefulla drag var att "lura" folk i småsaker, samtidigt som hon var pinsamt noga med att göra rätt för sig. Hon rörde ihop och sålde vida berömd rökekorv till vänner och bekanta och gladde sig storligen när hon kunde blanda gamla köttbullar och andra ålderstigna matrester i smeten, vilka satte piff på korven.

Bland dragonofficerarna som dagligen passerade förbi hennes fönster på väg till och från regementet hade hon sina "gunstlingar" som hon gärna bjöd in på en sup i förbifarten. När nivån sjönk i brännvinsflaskan, bättrade hon på förhållandet med hjälp av vattenskopan och var stolt över att ingen märkte något. Dragonofficerarna var ju gentlemän, sa skål och aaah, blinkade och tyckte att en mild sup var bättre än ingen sup alls.

Samtidigt som hon var småslug, var hon själv lätt att lura. Hon föll i farstun för folk som förstod att lägga sina ord så att de passade henne.

Bilden av henne blir inte fullständig om inte hennes snusdosa finns med. Den åkte upp ur kjortelfickan ideligen, utan att hon själv märkte det och lika omedvetet räckte hon fram dosan och bjöd på en pris. Hon försökte bjuda min far som var i 12 års åldern, men detta satte farfar stopp för.
Till proceduren hörde hörde hennes snusnäsdukar, verkliga fanor, som gav hela huset en inpyrd doft.

Faster Charlotta var en personlighet full av motsättningar, minst av allt en vardagsmänniska. Hon var färgstark, nyckfull och svårfångad, hade som alla andra goda och mindre goda sidor. Säkert var det inte alltid lätt för henne att anpassa sig, hennes personlighet, dialekt, som verkade så främmande i Ystad. På sin tid var hon inflyttad långt ifrån.
I dag hade hon kanske inte framstått som hon gjorde i Ystad, där alla höll reda på alla och där det skvallrades väldigt mycket. Hon dog 1933.

Denna berättelse har min far skrivit ner och jag har kortat ner den, men tagit många citat och meningar från den, därav en del äldre uttryck.