MORMOR BERÄTTAR OM EN DAG FÖR LÄNGE SEDAN.

Visst var det spännande! Så länge jag har väntat. Jag skulle för första gången i mitt liv, själv få gå till mjölkaffären, för att köpa en liter mjölk och en deciliter grädde. Detta var en stor händelse för en femåring.

Mycket ordentlig fick jag korgen av mor, att ha varorna och en peng i en påse tillsammans med en lapp att lämna till tanten i mjölkaffär.  Jag sprang ner för alla trapporna i vårt hyreshus. Med andan i halsen kom jag till tant Elsa i affären och hon placerade mjölkflaskan och grädden i korgen. Vet ni på den tiden köpte man mjölk i glasflaskor, som man nästa gång lämnade tillbaka, väl rengjorda. Hela ansiktet sken på mig och jag var otroligt stolt över att ha klarat det.
Nu skulle jag bara gå den korta vägen hem. Då hände det som inte fick hända! Efter några hopplasteg ramlade jag och flaskorna gick sönder! Med skrapsår på knäna och tårar i ansiktet, stod jag där med skammen. Tant Elsa kom ut, torkade tårarna och gav mig nya varor, med förmaningen att gå försiktigt, "man kan inte hoppa med mjölkflaskor"! Jag vågade ingen annat än att gå andaktsfullt hem.
Strax innan jag hade gått för att handla, hade kolbilen varit där, för att fylla koks i källaren, så att alla som bodde i huset, skulle få det varmt och skönt hemma. Jag gick mycket försiktigt, ja, nästan smög längs väggen och märkte inte att min fina jacka hade blivit alldeles svart. Vad skulle mor säga!

Detta var en underlig promenad trots att det bara var cirka 100 meter hem! Nu kom det en man klädd i lite konstiga kläder och hatt. Jackan var trasig och han hade ett håll på ärmen. Byxorna var för korta och hans kängor var slitna. Han ledde en cykel eller kanske det var en vagn, på den stod det en stor låda. Mannen hade ett långt grått skägg, nästan som jultomtens. Plötsligt stannade han framför mig och såg på mig, han frågade om han fick spela en bit för mig. Jag nickade tyst, vågade inget annat, mor har sagt att jag inte fick prata med främmande farbröder. Det var ju spännande med den där lådan! Han berättade att det är ett positiv. Plötsligt vevade han på något och det kom musik ur positivet. Jag tittade förundrat på honom och nu strömmade det från alla håll till fler barn, för att se och lyssna.
Kenneth som är två år äldre än jag kom och Eva kom. Jag hoppades att Lars skulle komma, han som är likagammal som jag och jag tyckte han var så söt, så snäll.
Efter en stund kom tant Elsa ut från affären lyssnade lite, men sedan sa hon åt mannen att gå vidare. Innan hon går tillbaka in i affären berättade hon för oss att han var en positivhalare. Han har varit och spelat här förrut, men det var länge sedan nu. "Undrar var han varit", mumlar hon.

Nu ville Kenneth att vi skulle gå upp till mig och leka. Jag vågade inte säga emot, han var äldre 0ch jag var en smula rädd för honom, då jag har hört att han var lite busig. Från lägenheten mittemot där jag bor, tittade Lars ut genom dörren och frågade om han fick vara med och leka. Så glad jag blev, nu var vi många kamrater som följde mig hem. Väl uppe i lägenheten såg jag att mor hade surminen på sig, när hon inspekterade jackan! Inte ville jag tala om vad som hade hänt.

En liten stund fick vi leka och under köksbordet byggde vi en koja. Vi fick bullar och saft och hade det riktigt mysigt i vårt lilla hus. Allt var spännande och vi tog mer saft, mer än vad vi orkade att dricka upp. Då kom Kenneth på den strålande idén, att vi skulle hälla ut saften genom fönstret. Vi bodde på 4:de våningen och det skulle vara en test, för att se var saften hamnade. Vad vi inte såg, var att positivhalaren stod rakt under vårt fönster. Vipsett glas saft rann utför fönstret och sedan lite till och ytterligare saft från ett glas. Nu lutade vi oss ut och till vår förvåning och rädsla upptäckte vi positivhalaren. Han vände precis huvudet upp mot vårt fönster. Nu såg han oss. Oj, vad Kenneth fick bråttom hem!

Naturligtvis ringde det efter en liten stund på dörren. Mor öppnade och utanför stod positivhalaren, han var högröd i ansiktet.
"Är det era barn som hällt ut kannor med saft på mig? De har förstört mitt positiv! Jag kunde ha dött av chocken, jag som har ett så dåligt hjärta"!
Han hytte hela tiden med armen mot mor och mot oss barn.
"Åh, det kan jag inte tro, men snälla du gå nu"! Så fick han en slant.
Mor stängde dörren, vände sig om och tittade strängt på oss en lång stund.
"Nå", sa hon hur var det med detta?

Skrivet av
Astrid Rugsveen

Detta är min första distansuppgift. En berättelse på max 2 sidor, 1,5 radavstånd teckstorkek 12.
Vi skulle skriva en berättelse, där skulle var minst 2 ljug i alltså inte helt sanning.
Jag har fått respons från vår kursledare och författare Anette Eggert och mina kurskamrater,som har skrivit fantastiska berättelser.

Nu skulle jag tycka det var kul om ni gav mig respons på berättelsen!

Så i nästa blogg meddelar jag vilket respons jag fick.

VÄRLDEN FEST

Förra helgen firade Svenska kyrkan Världens fest i Malmö. Den hade mer än 3500 deltagare och ännu fler som var med ute och hörde på konserterna eller besökte några av gudtjänsterna.
Under tre dagar pågick festen med ett digert program. Temat för arrangemanget var Tänk framtid där de internationella frågorna dominerade.

Fredagen samlades de flesta deltagarna för att få sina pass och den gröna kassen med lite  olika saker i. Snart fylldes hela Malmö med dessa väskor och man kunde se vem som var deltagare.  



De gröna kassarna

Jag träffade min dotter Christina och vi hade först tänkt att gå och se en film Play, men den var ganska lång och Christina skulle vara i god tid på Baltiska hallen. Alltså bestämde vi oss för att gå från hamnen till Triangeln via gågatorna. Vädret var underbart och det var ett tag sedan vi träffades, så en fika på ett anrikt kafé var välkommet.

Vid Johanneskyrkan bakom Triangeln började nu folk samlades, för gå en upplevelsevandring genom bland annat Pildamsparken. Här bjöds det på musik, bildkonst och dans. Målet för vandringen var Baltiska hallen, där det skulle firas en välkomstmässa.
Invigningstalade gjorde vår biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Anders Wejryd. Även vår nye landshövding Margareta Pålsson invigningstalade.
Det var en mässa med mycket sång, dans och musik från flera delar av världen. Det var en mäktig upplevelse. Tänk att höra alla drygt 3000 stämma in i psalmsång!

Lördagen tog jag mig till stationen i Lund för att lösa biljett. När detta var gjort ropade de upp att nästa tåg var inställt, ingen fara tänkte jag, hinner även med nästa tåg. Jag tog det lugnt och efter ett tag gick jag upp på perrongen, en dam frågade om jag skulle in till Malmö Världens fest. Hon hade blivit av med sina reskamrater och hade ännu inte varit och anmält sig. Vi hade också fått ett band som skulle hänga synlig runt halsen och i detta skulle vårt pass hänga. Plötsligt upptäckte jag att mitt pass var borta. Utan pass kommer jag inte in på seminarierna. Jag fick gå tillbaka på alla de ställen jag promenerat på för att se om jag kunde finna det. När jag inte fann det på stationen, fick jag gå till bilen, som jag av snålhet parkerat en bit bort. Där vid biljettatumaten låg mitt pass så fint. Ja nu hade jag missat även nästa tåg och därmed mitt första seminarium.

Jag kom till Malmö, upptäckte en programpunkt utifrån Dag Hammarskjölds vägmärken, tänkte att detta kunde intressant. Det var flera som tyckte detsamma, så där var det fullsatt. Tydligen inte min dag. Gick till St. Petri Kyrka och sedan vidare en tur stan. Vädret var underbart och stan var full av besökare.

Klockan 2 var nästa programpunkt som jag bestämt att jag skulle lyssna på. OLIKA BARN LEKA BÄST med Doreen Månsson från TV. Hon berättade från sin barndom, när hon gick i skola i Nigeria och hur det var att komma tillbaka hem till Sverige och fortsätta gå i skola här.


 

 

Doreen Månsson

Hon var fantastisk rolig och otrolig, hon var höggravid och hade blivit förbjuden av sin läkare att medverka, då hennes blodtryck var alltför högt. Hon kom dit i rullstol och sedan pratade  hon i en timme, hade emellanåt svårt att få luft.
Hennes far är från Nigeria, hennes mor från Sverige.
Människor och barn världen över beter sig ungefär likadant. Det är inte så stor skillnad. Doreen var orolig när hon kom dit, hur hon skulle bli bemött i skolan. Hennes ljusare hud språk mm. Det var inga konstigheter, möjligen att håret var så glatt och de andra barnen ville känna på det. Där fanns så många olika kulturer och stammar så de tyckte inte hon var annorlunda. Så spännande det var när alla skulle fira sina högtider, det var fest nästan jämt. De själva var aldrig så svenska, som när de bodde där. Pappan smulade sönder frigolit när de skulle fira jul, lite snö måste man ju ha. Så lustigt man tyckte det var vid midsommar att dansa, hoppa små grodorna.
När hon sedan kom till Sverige och skolan där var skillnaden större, först mycket spännande.
Hon var mycket duktig i matematik, men hade lärt hur man räknar ut t.ex division på ett sätt i Nigeria, i Sverige ville läraren att hon skulle använda deras sätt. Fick sänkt betyg trots att uträkningen gav samma resultat.

Solen strålade när vi kom ut från Slagthuset och Christina och jag beslutade att besöka kafferosteriet för att äta och få i oss lite kaffe, vi fick en bra plats ute på gården där var det riktigt skönt.

Hela stan var full av aktiviteter och speciellt mycket vid stortorget. Här kunde man tillverka sin egen smotie, vilket Christina gjorde.

 

 

Sen var det akrobater av olika slag, som t.ex den fantastiska ballongmannen, som först gick omkring med en jätteballong på huvudet, därefter var han plötsligt inuti ballongen, för att slutligen sedan titta ut genom ballongen.

 





Ja, där var artister av olika slag och på kvällen en fredsmanifestation. När denna var inledd tog jag tåget hem efter en lång dag. Firandet fortsatte till närmre midnatt.

 

 

Avslutningsdagen på söndagen bestod av en en magnifik avslutningsmässa där hela stortorget var fylldes av människor. Christina deltog med att dela ut nattvarden.

Något av det bästa med dessa dagar var att överallt träffade man nya människor som var öppna mot varandra. Började prata och diskutera och log mot varandra. Tänk om vi kunde vara så annars också!


Ingrid: Det verkar jätteroligt på skrivarkursen. Vi har haft en träff och distansövning och nästa gång blir det bedömning av varandras skrivberättelse. Det skall bli spännande.



SKRIV, SKRIV, SKRIV!

Skriv, Skriv, Skriv! Så heter den skrivarcirkel jag skall börja på i morgon. Det är med spänning som jag ser fram emot att få börja. Jag vet inte om det är något för mig, men jag vill gärna kunna formulera mig bättre och förhoppningsvis ger kursen mig inspiration med mitt skrivande som t.ex i bloggen. Utmaningar är ju alltid spännande.

För någon vecka sedan besökte jag Nova i Lund, där träffade jag författaren Kim  M Kimselius. Jag har följt hennes blog rätt länge, hon skriver jättetrevligt om sina böcker, framförallt de historiska ungdomsböckerna. Hon skriver också om sina resor, sina föredrag och små noveller i bloggen. Dessutom delar hon med sig av sin kunskap och erfarenhet av att skriva.



Här tillsammans med Kim M Kimselius

Jag köpte 3 böcker av henne, den ena boken heter att skriva med glädje och det är just det jag vill, skriva med glädje och att det inte skall vara allt för svårt att uttrycka sig.
Boken är verkligen inspirerande.

 

Boken att skriva med glädje

Eftersom jag letar efter personer i min släkt som kan vara intressanta, så har mina döttrar föreslagit att jag skulle försöka skriva om några av personerna, antingen verkligt eller att jag fantiserar om dem. De önskade också att jag skulle skriva lite om min barndom, små episoder och hur jag kunde växa upp utan mobiltelefon mm.

Det är verkligen en utmaning och jag får se om jag klarar av det.