MÄNNISKANS BÄSTA VÄN!

 Det sägs att hunden är människans bästa vän och jag är benägen att hålla med.
Då tänker jag bland annat på alla de hundar som är utbildade som ledarhund, de är ovärderliga för de synskadade. Idag finns det även utbildade diabeteshundar och hundar som är utbildade för att hjälpa de handikappade. För barn med t.ex bokstavsproblem eller andra orosstörningar har det visat sig att hunden har en lugnande effekt. Det har den även bland äldre på äldreboende som blir betydligt gladare.
Hundmänniskor håller sig oftare friskare. Att ha hund påverkar oss både fysiskt och psykiskt. Tänk bara när man varit borta en liten stund för att handla. Vad händer när man kommer hem?  Hunden kommer rusande ur sitt ide med viftande svans för att ta emot. Då man sedan sätter sig i soffan för att läsa eller se på TV, då finns hunden vid fötterna eller i soffan med huvudet i knäna och håller koll med sina stora vackra ögon. Inte underligt att man mår bra ända in i själen då!

 En liten solskenshistoria från Tors barndom i Norge. När Tor var liten hade de en stor dobermantik, som de var fodervärdar till. Det var en hund som militären ägde. Hunden följde och vaktade Tor var han än gick. Tor kunde göra precis vad han ville med den, som t.ex. rida på henne. En kall vinterdag Tor var ca 3 år, så gick han och hunden iväg. De var borta så länge att folk börjat leta efter dem, de blev också efterlysta i radion. Tor hade efter en stund blivit så trött, att han somnat i snön. Efter ett par timmar såg en dam från sitt hus, en hund som satt och spanade, den flyttade sig inte ur fläcken. Hon gick fram mot hunden, för att se vad det var och upptäckte då Tor. I samma ögonblick reste sig hunden upp och sprang hem, där Tors far mötte henne. Han förstod vad som hänt och följde hunden tillbaka. Allt slutade väl och de hittade Tor.

Dobermann från google

 Vid en vintertur i Norge vid hytten, träffade vi en familj med en underbar colden retriver. Barnen kunde inte släppa den, de bara satt framför brasan och klappade den hela tiden. På hemvägen i bilen pratade vi, om vi skulle kunna ha en hund. Vi var en familj på fem personer och barnen började bli lite större. Orkade vi ta det ansvaret med att äga en hund? Skulle inte barnen tröttna och allt ligga på Tor och mig? Vi funderade och Tor fick tipset, att vi kunde bli fodervärdar åt Statens hundskola. På så sätt kunde vi prova på att leva med  hund. Väldigt ofta fick man behålla hunden efter 18 månader. Kraven vid hundskolan är stora och det måste vara hundar med perfekt psyke och hälsa. Det fick inte vara några defekter på hunden.

 Vi anmälde vårt intresse att bli fodervärdar och efter en tid fick vi hämta en labrador från en av deras uppfödare i Blekinge. Nu hade vi en valp "Tobbe"som var full av energi och arbetsglädje i vårt hem.
Mycket snart fann vi att han inte var lätt att ha att göra med, han var mycket krävande. Alltid full fart!  Barnens läxböcker gick åt, en och annan möbel eller vägg blev söndertuggad. Vi lärde oss snart att inte ha mat inom räckhåll och smörgåsarna över bordet.
Tor och jag anmälde honom till brukshundsklubben. Även där utmärkte han sig som sämst i gruppen! Trots detta en härlig hund, som vi älskade och som älskade oss.
 Till sommaren gick semester till Sollefteå och hundskolan. Vi ville veta om vi fick behålla honom eller om de trodde att han kunde bli en bra ledarhund, som avsikten var. Efter tuffa tester, visade det sig att med hans energi och arbetsglädje skulle han bli en utmärkt knarkhund.
Naturligtvis hade vi alla fäst oss vid hunden, så vi tog kontakt med uppfödaren som berättade att hon fick behålla två hundar i från varje kull och att vi kunde köpa en av dem.
 Då Tobbe var 18 månader lämnade vi honom till Sollefteå, där han utbildades till knarkhund.
 När han var var färdigutbildad köpte en skolklass honom och skänkte honom till tullen i Göteborg. Där blev han en mycket uppskattad knarkhund. Han kallades nu allmänt för "Tobbe Tullman" och blev känd för sina stora beslag av narkotika som smugglades in. Ett reportage kunde man läsa i Göteborgposten: "Tobbe" nosade upp knark. Det var en i bil som kom med Danmarks- färja där knarkets hittades. Bilen togs in för en rutinkontroll och Tobbe släpptes lös.Ganska snart gjorde han en markering mot bilens kaross, strax ovanför hjulhuset. Där kunde tullen plocka fram 3 kilo hasch, väl inslaget i plast och inpackat i asfalt!
Det värmde när vi fick läsa om detta. Tobbe var en arbetshund och mådde säkert bra av att arbeta och ha uppgifter.


 Efter att vi varit på hundskolan köpte vi Vappo, helbror till Tobbe. Några månader hade vi två hundar Tobbe som uppfostrade Vappo. Hunduppfostran är hård, men kärleksfull upptäckte vi. Den kunde bestå i ett kraftigt tag i nackskinnet och omskakningar, för till slut kastas över köksgolvet. Sedan lämnade Tobbe sin favoritplats till Vappo och låg bredvid och vaktade honom. Mycket hyss ingick i uppfostran. Kuddar släpades fram så att han kunde komma upp i sängen.
Nåja, vi fick försöka bättra på uppfostran med Vappo genom brukshundsklubben. Tor och han gick flera utbildningar och Vappo blev både tjänstehund och räddningshund. Han har sökt efter ungdomar på nätterna i Skrylle och han var med i Höör och sökte efter Helen, som blev mördad.
Tor och han blev också uppmanade att hålla sig beredda att fara till Armenien, när där hade varit en stor jordbävning.
Vappo var också arbetsglad, men lite lugnare än Tobbe, mycket familjehund och mycket älskad. Han älskade långa.turer i skogen. Där fann han de längsta pinnarna som han bar stolt med högt huvud.




Vappo

 Ja, det var berättelsen av två hundar, vid senare tillfälle återkommer jag med lite om våra andra hundar.