SÖDERFORS BRUK HERRGÅRD

Efter vårt besök i Närke, gick färden till norra Uppland och Söderfors, som också det är ett brukssamhälle, med anor från slutet av 1600-talet. Bruket anlades av bergsmannen Claes Depken för att smida skeppsankare till svenska örlogsflottan. Senare blev Depken adlad Anckarström för sina insatser. Brukets storhetstid inledes i mitten av 1700-talet, då Söderfors köptes av direktören för ostindiska kompaniet Claes Grill.  Han anlade nya vägar, bostäder, fabriksbyggnader, så att bruket blev lönsamt.
I dag finns här ett aktivt föreningsliv och eftersom Söderfors ligger så vackert vid Dalälven är båt, bad och fiske populära fritidsaktiviteter. På Herrgården kan man äta gott och övernatta där eller i flyglarna.

Vi anlände sent på eftermiddagen och fick ett fint rum i en av flyglarna. Jag tycker mycket om de rum som andas sommar genom deras val av textilier och färger. 



vårt sovrum

Efterhand kom också de andra deltagarna från olika delar av Sverige. Många körde upp framför Herrgården och visade upp sig. Lika fina ekipage som alltid.



Herrgården

Männen samlades ute på gården för att diskutera sina älsklingar (bilarna) och förhörde sig om senaste nytt inom bilfronten. Var får man tag i de olika delarna och hur gör du osv? Dessa samtalsämne har jag hört några gånger och så är jag totalt okunnig om tekniska detaljer. Alltså tog jag tillfället i akt, att ta mig en promenad och upptäcka omgivningen.  Jag drar mig alltid ner mot vattnet om det finns, så även denna gång, stannade en stund på den rangliga bryggan och filosoferade. Här var det stilla och vackert.

Nere vid vattnet

Därefter gick jag upp och tittade på det som är så typiskt för bruksorterna. Här finns bruksklockan, från 1752, som väckte byn klockan 4 på morgonen. Man ringde också vid middagstid och vid dagens slut. Då elden bröt ut varnade också klockan.



Bruksklockan från 1700-talet

De typiska raka gatorna med husen och fantastiska gårdarna (jag är lite feg för att gå in för att fotografera).


Se, de fina vitkalkade husen på den spikraka vägen



Vandringen fortsatte och jag upptäckte den fina kyrkan



och plötsligt fann jag järnskulpturer ute på gatan. I förgrunden en flicka.

Kvällen avslutades med gemenskap och en middag. Nästa dag skulle vi alla upp tidigt.

Ingrid: När jag skulle köpa ny bil i vintras, så fanns där en Mini Cooper och både Tor och min son Magnus tyckte att det skulle vara en häftig bil för mig. Jag tyckte också den var söt, men eftersom Tor ansåg att jag skulle ha en säkrare, stabilare bil, så blev det Opel Astra istället.
Jag är inte så aktiv som jag borde när det gäller släktforskningen. Min bror som dog för några år sedan var mycket intresserad och la ner mycket arbete. Jag är intresserad av var de kom ifrån och hur de levde. Det är väldigt kul att se miljön och en del nya kontakter har jag fått.