Idag på den internationella kvinnodagen tänker jag berätta om en kvinnlig släkting till mig, ur vår släkthistoria. Hon var inte så märkvärdig men under hela min uppväxt har historierna om Faster Charlotta följt mig.
Maria Charlotta(Maja-Lotta) Andersdotter föddes 1847 på "Rödhälla" ett litet hemman i de skogiga gränstrakterna mellan Närke och
Östergötland. Hennes far Anders Andersson var hemmansbrukare och smed vid Brevensbruk i Närke. ( jag har tidigare berättat om mitt besök vid Brevens Bruk)
Torpflickan Maja-Lottas barndom och tidiga ungdom följde det vanliga mönstret för barn, på landet vid denna tiden. De gick i byskolan, fick vakta djuren på bete uppe i skogen, hjälpa till med slåtter- och skördearbete och i hemmet med hemslöjd och diverse hushållsarbete.
Hon hade fyra bröder som efter hand lämnade torphemmet.
Tidigt stod det klart att Maja-Lotta skulle bli en ovanligt vacker flicka, med sina mörka ögon. Hennes yngste bror Axel berättade gärna om hur eftersökt hon var bland "pajkarna" på bruket och i bygden. Det var dans på Lustigkulle och det var gökottor på holmarna i sjön Sottern.
Den vackra torpflickan hade oro i blodet. För att komma ut i världen och skaffa sig utbildning tog hon plats som mejerielev vid Boo herrgård vid sjön Avern. Som utlärd mejerska kom hon sen till Stora Sundby gods i Sörmland. Där fortsatte den lustiga dansen, men nu med de adliga unga lantbrukseleverna.
En skåning som hon träffade var pistolsmeden Bengt Holmqvist från dragonerna i Ystad, kommenderad till utbildningskurs vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. De gifte sig och den glada närkingskan blev skånska. Fast det blev hon egentligen inte. Hon förblev alltid något av en främmande fågel i Ystad och sin närkingska dialekt bevarade hon livet ut. En brorson till henne, Johan Christoffer Anderson från Brevens Bruk, ville se mer av världen och kom på försök till faster Charlotta i Ystad, där han fick anställning i Bengt Holmqvists verkstadsrörelse, som han sedermera övertog.
Charlotta och Bengt Holmqvist |
Bengt Holmqvist var en ytterst gedigen och aktad man, han hade en verkstad med vapenhantverkare på regementet, därjämte hade han en privat verkstadsrörelse i stan, det var låssmide, vagn-och redskapssmide, hovslag och liknande. Som 50-åring tilldelades han Svärdstecknet år 1901.
När beskedet om denna utmärkelse kom, blev faster Charlotta så till sig, att hon måste företa sig någonting för att få utlopp för sina känslor. Hon satte på en kanna mjölk på spisen och kokte en redig sats choklad, fyllde en tillbringare och hängde en handduk över. Utan att tänka sig för rusade hon ut i vinterkylan för att sprida nyheten och delge mina farföräldrar den stora händelsen. När faster Charlotta kom ut på gatan, blev snöstormen henne övermäktig. Hon träffade på en ensam man som irrade omkring i ovädret. Honom gav hon order om att söka upp min farmor Mathilda. Hon har berättat om hur uppskrämd och häpen hon blev när det bultade på dörren, där stod en vilt främmad man med en bringare choklad och beskedet: "Det var en fru på gatan som sa åt mig att jag skulle hälsa Mathilda att Holmqvist fått Svärdstecknet." Episoden är betecknande för faster Charlottas impulsivitet och hennes förakt för allt vad dåtidens formaliteter hette.
Äktenskapet mellan faster Charlotta och Bengt Holmqvist blev stormigt och inte alls lyckligt. Detta berodde nog ytterst på olikheter i temperament, han var något tungsint, men av särdeles gedigen karaktär. Efter hand som sprickorna i förhållandet blev större, tog han sin tillflykt till alkohol, han blev vad man idag säger periodare. Även faster Charlotta tog till flaskan ibland. Det var farfar som fick den svåra uppgiften att vara vaktare och medlare. Trots allt slutade det hela i en katastrof. Farfar fann Holmqvist död i svarvkammaren, sedan han skjutit sig med eget vapen. Orsaken lär ha varit att faster Charlotta hade hållit honom okunnig om vissa snedsteg i yngre dagar.
Att ge en rättvisande bild av faster Charlotta är inte lätt. Min far och farfar stod henne väldigt nära och hon var varmt fästad vid dem. Farmors mer stränga hållning till livet, gjorde att hon inte heller hade mycket förståelse för hennes egenheter och minst sagt rörliga lynne. Trots detta respekterade de varandra och faster Charlotta satte stort värde på Mathilda.
Farmor ansåg närkingarna vara ett "konstigt släkte" och kallade dem "glyttiga". Hon menade att de inte tog livsfrågorna på allvar, de var lika snara till sång, dans och strängaspel som till bönehus.
Ett annat av hennes motsägelsefulla drag var att "lura" folk i småsaker, samtidigt som hon var pinsamt noga med att göra rätt för sig. Hon rörde ihop och sålde vida berömd rökekorv till vänner och bekanta och gladde sig storligen när hon kunde blanda gamla köttbullar och andra ålderstigna matrester i smeten, vilka satte piff på korven.
Bland dragonofficerarna som dagligen passerade förbi hennes fönster på väg till och från regementet hade hon sina "gunstlingar" som hon gärna bjöd in på en sup i förbifarten. När nivån sjönk i brännvinsflaskan, bättrade hon på förhållandet med hjälp av vattenskopan och var stolt över att ingen märkte något. Dragonofficerarna var ju gentlemän, sa skål och aaah, blinkade och tyckte att en mild sup var bättre än ingen sup alls.
Samtidigt som hon var småslug, var hon själv lätt att lura. Hon föll i farstun för folk som förstod att lägga sina ord så att de passade henne.
Bilden av henne blir inte fullständig om inte hennes snusdosa finns med. Den åkte upp ur kjortelfickan ideligen, utan att hon själv märkte det och lika omedvetet räckte hon fram dosan och bjöd på en pris. Hon försökte bjuda min far som var i 12 års åldern, men detta satte farfar stopp för.
Till proceduren hörde hörde hennes snusnäsdukar, verkliga fanor, som gav hela huset en inpyrd doft.
Faster Charlotta var en personlighet full av motsättningar, minst av allt en vardagsmänniska. Hon var färgstark, nyckfull och svårfångad, hade som alla andra goda och mindre goda sidor. Säkert var det inte alltid lätt för henne att anpassa sig, hennes personlighet, dialekt, som verkade så främmande i Ystad. På sin tid var hon inflyttad långt ifrån.
I dag hade hon kanske inte framstått som hon gjorde i Ystad, där alla höll reda på alla och där det skvallrades väldigt mycket. Hon dog 1933.
Denna berättelse har min far skrivit ner och jag har kortat ner den, men tagit många citat och meningar från den, därav en del äldre uttryck.
Verkligen kul att läsa om Maja Lotta, och kul att man känner igen så pass många namn, har forskat en del om Anders, och mycket om Axel och hans barn, har inte hunnit komma till Maja Lotta än, men detta gav lite nya fakta och alltid kul att läsa om hur människor levde och vad som hände dem, extra kul är det då det är ens egna släkt. Vill gärna höra fler historier.
SvaraRaderaSå otroligt roligt att ha så mycket kunskap kvar om sina släktingar!! Vad bra att det finns nedskrivet och att du fortsätter hålla familjens äldre medlemmars minne vid liv.
SvaraRaderaDet är lätt att förstå att Charlotta inte var någon dussinmänniska och på den tiden var det såklart betydligt svårare att vara annorlunda. Fick hon inga egna barn?
Var det din far som var brorsonen som sedan tog över verksamheten? Eller tappade jag tråden där...
Charlotta, fick inga egna barn. (enligt mamma så var det kanske lika bra det) Borsonen var mammas farfar. Det är inte lätt att hålla koll på alla, har suttit hela helgen och till slut snurrar alla namnen bara runt runt, på den tiden var det vanligt med många barn, 5-7 st och de får i sin tur barn och gifter sig och dör och nya namn hit och dit :P Vem som tog över verksamheten vet jag inte, men det vet säkert mamma.
RaderaFör att göra det mer kompliserat, har jag funnit ut att Charlottas far var min farfars farfar. ( Carl J Bökwall, Johan K Anderson, Carl j Anderson o Anders Anderson) Visst snurrar namn och datumen i huvudet!. Hon kallades av oss alla i Skåne för Faster Charlotta.
RaderaVerksamheten tror jag blev såld, ska försöka kontrollera detta i sommar. Har också många vykortsalbum från Ystad kanske står det något där.