Nu den senaste veckan har det inte gått en dag utan att tidningarna haft rubriker eller insändare om mobbning och kränkningar i skolan.
Barnen har skolplikt och måste alltså gå till sin skola varje dag i 9 eller 12 år. Vilken värld möter dem där eller på väg till skolan?
För en del barn är det gliringar, kommentarer om t.ex klädsel, utseende, hur de uppför sig m.m.
Man kan bara tänka sig hur det känns att höra sådant nästan dagligen!
I dagens samhälle där varje elev har mobil och dator, så tar det bara ett par sekunder innan glåpord och kränkningar sprids till resten av klasskamraterna.
Hur många barn går till skolan med en klump i magen eller gråten i halsen? Vad skall hända nästa gång, kanske idag? Kanske sparkar de mig eller slår ner mig!
Många barn mår väldigt dåligt och vi kan aldrig veta hur det slutar för dem. En del har fått men för livet.
Nyligen har det skrivits om överfall på barn där kniv varit inblandad.
En 13 årig flicka med schal blev brutalt överfallen, de slet av henne schalen, drog henne i håret, sparkade henne blodig! Jag blir chockad och ryser när jag läser om sådant. Hur mycket skall hända innan vi reagerar! Återigen barnen har skolplikt. Skolan och vägen dit skall vara trygg för dem.
I skolan finns målplaner. O-tolerans mot mobbning. De flesta skolor arbetar aktivt mot mobbning, elever ingår i olika elevgrupper.
Att mobbning ändå förekommer är nog vår allas skull. Vi har kanske inte från början tagit det på allvar, "så farligt är det väl inte". TV och medier visar filmer och program med våld som barnen inte kan hantera. Hur är våra attityder, är de alltid så rätt? Barnens och skolans värld är en spegel av världen i övrigt. Barnen tar efter, de lyssnar, de har långa öron.
I och med att SD gick så bra fram i valet och kom in i Riksdagen har stämningarna varit hårda för eller emot och det har diskuterats överallt. Vi kan tycka vad vi vill, men de är inröstade av svenska folket på demokratisk väg. Så det är bara att gilla läget!
Vuxna måste tänka på vad de säger, hur de uppför sig. Barnen lyssnar av!
Detta är några av mina tankar och funderingar i ämnet mobbning. Jag är på det klara med att de allra flesta barn inte gör så här och att de flesta barn går med gott mod till sin skola. Men det finns tillräckligt många som inte gör det och dem måste vi ta ansvar för.
Det finns naturligtvis många sanningar och orsaker.
Kommentera gärna, kom med synpunkter!
Detta är ett intressant ämne och något som ständigt diskuteras, vem bär skulden och vad ska man göra åt det? tror inte man kan skylla på enbart media och samhället, tror att det delvis är grupptryck, skola och föräldrar också, en kombination av väldigt många funktioner.
SvaraRaderaHåller helt klart med att det är tråkigt att läsa om barn som far illa på väg och i skolan. Vi har läst mycket nu om just e-mobbing som har kommit i samband med mobil telefoner och Internet, en del forskare hävdar att den sortens mobbning är värre eftersom den sätter djupare spår och svårare att upptäcka, medan andra hävdar att den är lika illa. Den verbala och fysiska mobbningen slutar inte bara för att man kommer hem, även om man inte utsätts för den på samma sätt så bär man den med sig och oroar sig för kommande dagar. På de förskolor jag har varit har det vad jag sett inte förekommit mobbning, vist har man ibland hört hårda och fula ord men då gäller det att personalen är närvarande och snabbt informerar att att sånt beteende inte är okej.
lägger in en länk till en reklamfilm mot mobbning.
http://www.youtube.com/watch?v=-lHiJZk5rcA
Usch ja! Det här är ett riktigt viktigt ämne! Mobbning sätter spår för resten av ens liv, för det mesta negativa sådana, men några få lyckas bli starka, få oanade krafter och leva ett liv som blir bättre tack vara sina tråkiga erfarenheter.
SvaraRaderaJag upplever också att skolorna arbetar hårt och målmedvetet med dessa frågor, ändå förekommer mobbning i någon grad på nästan alla skolor. Det känns så svårt att komma åt det ordentligt.
Självklart är de vuxnas agerande otroligt viktigt, jag tror medvetandet om problemet är större idag än någonsin, men jag vet inte om vi agerar utifrån den kunskapen. Jag upplever att vuxna tog ett större kollektivt ansvar när jag växte upp än de gör nu. Det var ganska vanligt och naturligt att kompisars föräldrar sa till oss när jag var liten om vi gjorde något som inte passade sig, idag tycker jag vi är räddare för att lägga oss i andras barns uppförande.
Stämmer det eller är det bara som jag tror? Om det stämmer, vad beror det då på i så fall?
Fortsatt debatt verkar behövas ett bra tag till innan vi kan slå oss till ro i denna fråga i alla fall! Bra initiativ Astrid!