Malmö en del av mitt hjärta

Malmö en del av mitt hjärta, min födelsestad där jag växte upp, där jag var ung kunde leka och gå fritt på gatorna. Så skrev jag på facebook angående Sydvenskans kampanj "Vi älskar Malmö".

Ja, jag är född och uppvuxen i Malmö och en del av mig är fortfaranade Malmöbo. Hösten 1972 flyttade Tor och jag till Dalby. Då hade vi bott 2,5 år på 15:de våningen på Rosengård, men när första barnet var 1,5 år och andra på väg så vi sökte oss ner på jorden. Vi fann ett radhus i Dalby och här har vi stannat.
Rosengården var då 1970 ett helt nytt jätteområde och de som ville ha lägenhet eller var nyinflyttade fick erbjudande där om bostad. Många invandrare kom redan då att bo där. Vi trivdes bra och upplevde inga större problem.

Vad jag minns har Malmö alltid varit öppen mot invandrare. Efter kriget kom många från andra länder och många flickor sökte arbete i familj ofta från Tyskland.  Kockums var en stor arbetsplats med många invandrare. Jag minns från skoltiden när Ungernkrisen kom och vi fick några pojkar i vår klass därifrån, hur de meddetsamma fick komma in i klassen (vilket säkert inte alltid var lätt). Vi fick i uppgift att hjälpa och ta hand om dem och vi tyckte det var en ära att bjuda hem dem i vårt hem.

Jag är medveten om att idag ser situationen helt annorlunda ut. Samhället har inte följt med, under många år har invandringen bara ökat, hur har vi skött integrationen? Invandring från olika kulturer berikar ett samhälle det är helt klart.
Likaväl som de som kommer hit för att stanna har de krav på oss, måste vi ha krav på invandrarna. Ingen kan leva i ett kravlöst samhälle.

Den senaste tidens skjutningar mot invandrare är ett tecken på att det inte står rätt till i samhället. Vi kan inte acceptera att Malmöbor blir utsatta för beskjutning. Samhället måste ta sitt ansvar. I SVT Gomorron Sverige i dag debatterade Edith Escobar mot Malmös kommunalråd om situationen i Malmö. Det vill säga Kommunalrådet ville inte kommentera något, förnekade att det hade med integrationsfrågor att göra. Edith menade att politiker och styrande allt för länge inte tagit saken på allvar. Det kan nog vara så i allafall tog inte Malmös kommunalråd frågan på allvar. Hon menade att det är polisens sak att utreda de Malmöbor som blivit beskjutna och vi andra skulle inte bry oss, det hade inte med integrationsfrågan att göra det var Malmöbor som blev beskjutna. Ja det var Malmöbor med invandrarbakgrund och vi måste fråga oss varför? Naturligtvis är det polisens sak att få tag i de som skjutit, men vi måste bry oss.
Vi vet inte om det är en eller flera. Ovissheten gör människor oroliga och en del vill bilda medborgargarden. Då tror jag att vi är inne på en farlig värld och bara trappar upp våldet. Men vi måste ta människors oro på allvar.

En del bra saker har kommit ut ur detta. Malmöbornas uppslutning har varit fantastisk.
En kör på 175 barn från lika många länder skall framträda i helgen. Detta tycker jag är mycket fint och positivt att läsa om. Till slut kan det kanske komma något bra ut av denna tråkiga tid. Stora resurser sätts in för att få tag på den eller dem som skjutit och jag är övertygad om att de lyckas.

Nu är inte jag någon expert på invandrarfrågor eller problem i anslutning till dessa. Vad jag skriver om här är endast egna tankar och funderingar, de kan vara fel eller utan grund, men behöver ventileras.

En annan sak jag funderar på är att skriva lite om är hur jag upplevde att växa upp i Malmö på slutet av 40-talet och 50-talet.