TVÅ SIDOR AV FOSIE I MALMÖ

Efter den senaste dödsskjutningen  i Malmö, kan vi inte annat än förfäras. Det är obegripligt att 8 människor har blivit mördade sen  maj månad. I år har 3 personer blivit dödade. Den  frustation som människor i bostadsområdet Lindängen känner är fullt förstålig, där hände den senaste dödskjutningen och bombningen av polisstationen Detta trots stora extra insatser från polis och regering. Nu säger polisen, att de vet vem gärningsmännen är och att det är uppgörelser i den kriminella världen. Förhoppningsvis är de snart gripna, så att lugn och trygghet åter kan råda i Malmö.

Därför var det glädjande när TV igår sände ett helt annat program från Lindängen, nämligen Körtrappan. Detta program kunde inte komma bättre i tiden. En glad och entusiastisk körledare, Lena Ekman Frisk, gav sig ut i området för att söka kördeltagare. Hon frågade om de kunde sjunga och ville vara med att bilda en kör, för att senare uppträda på Malmö konserthus. Många blev mycket glada och ställde gärna upp för att provsjunga. Bland dessa var en som redan var operasångare, en annan hade tidigare haft ett rockband och några hade sjungit i kyrkokör. Det var en väldigt blandad samling kördeltagare i olika åldrar, som efter att fått  provsjunga, till slut fick vara med. Många hade jättefin röst, men körledaren tryckte på att det viktigaste var att de hade gehör och kunde härma, resten skulle de lära sig.

Det var glatt program, inte ett sådant där man blir utslagen och bara en vinnare finns kvar.
I programmet fick man en fin bild av de boende i Lindängen, en mångkulturell del av Malmö, med många glada trevliga och öppna människor i en trevlig stadsdel.
Jag ser fram mot kommande program.

ÅLDERDOMEN!

I går var jag tillsammans med en massa gamla människor och lyssnade på Bodil Jönsson, författare, fysiker och professor emerita.  Hon föreläser om att bli gammal i en ny tid utifrån sin bok "När horisonten flyttar sig".  Fantastiskt upplyftande föreläsning!

Tänk för femton, tjugo år sedan, lärde vi oss att hjärnans celler inte utvecklas mer i vuxen ålder. Idag vet vi att så inte är fallet, de utvecklas hela livet och vi kan påverka deras utveckling.
Tre Saker är viktiga för hjärncellerna nämligen:
Att varje dag se eller uppleva något vackert!
Inte stressa!
Till sist att röra på sig.

Då vi följer dessa råd stimulerarar vi hjärncellerna, det är bra att veta. Jag tror råden är bra även för yngre människor.

Har du sett något vackert idag?

Har jag sett något vackert i dag?  Jo, när jag drog upp rullgardinen i morse, tittade jag upp mot en blå himmel och såg några fåglar bråka om bästa platsen i ett träd.

Dessutom blir jag glad av att se på den bok full med guldkorn, små tankekedjor som Bodil Jönsson skrivit. Ett kapitel på varje sida



Visst är bokomslaget fint.

Har du stressat?
Jag försöker låta bli, kopplar av med att skriva i bloggen.

Har du rört dig?
Jag har vari ute en 45 minuter med Bella. Sprang extra upp för kullen och kastade boll. Skall snart ut på en promenad igen.

Så det finns lite hopp för hjärncellerna.

Var får vi då vår åldersfixering ifrån! Ett svar kan vara att när vi var barn eller unga, såg vi på gamla människor på ett sätt. Våra föräldrar på ett sätt. Någon som var som jag 66 år eller någon som var ännu äldre var väldigt gammal!
Idag har vi vunnit 10 år! Alltså är jag 10 år yngre än mina 66 år. Det blir jag glad över. Tänk vad man kan göra! Ha, ha!

En som var gammal förr hade många fler krämpor än vad vi har idag. T.ex starr som är en åldersjukdom som går att operera lätt i dag med gott resultat. Förr gick det att operera, men de fick gå med tjocka starrglasögon.
Vid olika smärttillstånd i skelletet och leder på grund av förslitningar går också lättare att åtgärda med bättre mediciner och rehabilitering. Vilket gör att de inte behöver ha så ont.
Hörapparater är också mycket lättare och bättre utvecklade i dag.
Alltså är vi mer rörliga, ser och hör rimligt bra.
Teknologin och utveckling med  att vi kan använda datorer, läsplattor och mobiltelefoner gör att vi vågar mer och inte blir lika isolerade. Sammantaget förbättrar allt detta livskvaliteten avsevärt.

När jag var barn var det sällsynt med att man kände någon som blev 100 år. De som föds idag kommer att känna många hundraåringar. Deras barn kommer att känna någon som blir 130 år!
Jag får vänja mig vid ordet ålderdom, Bodil använde det och hon använde också ordet gammal. Både gammal och ålderdom, låter väldigt gammalt för mig, hon tyckte att äldre lät sämre. Där vet jag inte om jag håller med.
Hon sa också att vi får lägga till en ålderdom, så vi får flera ålderdomar.

Bodil Jönsson talade också mycket om våra årsringar. Man är sin årsring, alltså är jag 66, men jag är också mina alla tidigare årsringar. Jag är också min 20-de årsring, eller 10-de. Är det dessa som gör sig påminda när jag gjorde bomben med mitt barnbarn för några år sedan eller andra tokigheter jag försökt mig på?

Det var en mycket upplyftande föreläsning med många tankekedjor. Nog är det så att horisonten har flyttad sig lite!
Bodil Jönssons  blog: http://www.bodiljonsson.se/blog/

När horisonten flyttar sig



PRÄSTVIGNING

Dagarna i januari har verkligen sprungit iväg och jag har inte riktigt hunnit ifatt. Nåja, det har varit hektiska dagar ändå. Vardagen har kommit igång med möten av olika slag. Knappt hade min svåger och son åkt hem efter julbesöket, förrän de åter var på besök. Denna gång för att övervara vår dotter Christinas prästvigning i Lund Domkyrka.

Söndagen den 15:de januari var det alltså dags. Jag steg upp först av alla, för att laga frukost och precis när tevattnet och äggen var klara gick strömmen i Dalby och vi var strömlösa i en timme. Varför just denna dag? Allt ordnade sig och vi kom i tid till Lund.

Lunds domkyrkas vackra altartavla

Kyrkan började fyllas med folk, vi närmsta anhöriga hade reserverade platser uppe vid koret.



Tor, jag och Anna Roeser i spänd förväntan

Klockan 11 prick, reste alla sig upp och in vandrade  den långa processionen, den långa vägen upp till högaltaret och snart var alla placerade på sina platser i kyrkan. Det var mycket stiligt.




Därefter kunde Högmässan och Prästvigningen börja, med bl.a deras löften och prästernas handpåläggning. Allt enligt gammal tradition, mycket högtidligt och en glad högmässa. Biskop Antje Jackelén vigde dem och sände dem ut i församlingen. Biskopens predikan och tal, var nog den bästa predikan jag hört. Hon är en fantastisk talare.
Som ni nog förstår var det en väldigt fin högtid och vi var otroligt stolta över vår Christina som nu efter flera år av kämpande äntligen är färdig.

Efter högtiden i kyrkan, ställde de nya prästerna tillsammans med biskopen upp för fotografering utanför domkyrkan.

Äntligen över och så glada nyblivna präster

Nu var vi alla hungriga och färden gick till Bjärred där vi serverades lunch. Anna, Christinas fru hade varit fantastisk och lagat en härlig soppa, bakat bullar och tårtor. Det smakade så gott, tyvärr glömde jag att fotografera maten denna gång, då jag fick hjälpa till att servera.



Med sina spralliga syskon

 Ja, så var en lång och minnesvärd dag över.
Christina började redan på måndagen sin nya tjänst som pastorsadjungt i Fosie församling i Malmö.

Att nå fram och bli färdig med sin utbildning har tagit många år av studerande, många tentor och uppsatser eller andra prövningar, så har det varit för Christina. Så har det också för hennes tvillingbror Per. Fredagen den 13, gick båda upp i examen, Christina i prästexamen och Per som fick vända tillbaka till Härnösand för slutprov och lämna in sin sista uppsats för att bli färdig förskolelärare.
Hans insats får man inte glömma, den har varit lika stor och sen augusti har han arbetat heltid på förskola i Stockholm. Nu väntar vi bara på resultatet, så är också han färdig med sin utbildning.

Hur som helst är Tor och jag i dag både glada och mycket stolta över våra barns insatser.


Ingrid: Bra att du påminner mig om att blogga, ibland har jag bara inte fått ihop det. Som du ser är jag igång igen och skall försöka skärpa mig. Anna. Hanna och Johanna finns på min att läsa lista, tack för tipset!

GOTT NYTT ÅR!

Gott Nytt År 2012 önskar jag er läsare!

Hos oss firar vi Nyåret väldigt lugnt. Vi äter lite gott och väntar in det nya året. Vår hund Bella tycker inte alls om nyåret, därför väljer vi att stanna hemma hos henne. Hon ligger under matbordet och hoppas på att smällarna skall ta slut, vägrar gå ut, stackars liten.

Nu har också min svåger och son  rest hem och det är bara vi tre kvar hemma Tor, jag och Bella.

Under mellandagarna passade jag på att läsa boken om Simon och Ekarna, En helt underbar bok som utspelar sig på västkusten under andra världskriget. Läs den!  Boken handlar om Simon, hans relation till familjen och hans vänskap med Isak. Simon känner sig inte riktigt hemma i sin familj, även om de visar honom mycket kärlek. När han känner sig ensam och vilsen drar han sig ner till eken. Det visar sig att Simon har läshuvud och han får gå läroverket, där han träffar Isak, de blir vänner.  Simon är adopterad och jude. Isak är också jude. Simon och hans familj blir mycket sammansvetsade med Isak och hans pappa.  Pojkarna kommer att följa varandra genom skoltiden och upp till vuxen ålder. Att Simon är adopterad och jude får han inte veta förrän kriget är slut. Familjerna stöttar varandra och bland annat tar Isaks pappa med Simon på en konsert och upptäcker hans stora musikalitet.
Det är en bok om relationer, olika samhällsklasser och som väcker många tankar, en mycket vacker bok med ett underbart bildspråk.




Vilket vackert bokomslag.

Samma dag som jag läst ut boken och den följde mig i mina tankar, så såg jag filmen tillsammans med Per, Nettan, Christina och Anna. Det var bara jag som läst boken. Jag vill säga att det var en mycket fin  film, som fick fram naturscenerierna på ett underbart sett. I stort följde den boken trots att en del, vad jag tyckte, avsnitt saknades. Vi tyckte alla att det var mycket bra och sevärd film.

Per som snart är färdig förskolelärare påminde mig om ett citat av Astrid Lindgren som hon höll i sitt tal då hon tilldelades HC Andersson pris.

Barn skapar mirakel då de läser. De tar våra stackars torftiga meningar och ger dem ett skimrande liv som de inte alls har i sig själva. Författaren skapar inte alls ensam allt det mystiska som ryms mellan en boks pärmar. Läsaren måste hjälpa till...Endast hos barnet finns den fantasin som kan resa ett sagoslott om man bara ger det ett par ömkliga stenar att bygga av...ett barn ensamt med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dagen barnens fantasi inte längre orkar skapa dem. Den dagen blir mänskligheten fattig. Allt stort som skedde i världen, skedde först i någons fantasi och hur morgondagens värld skall se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa.

Detta är ett mycket tänkvärt citat och jag tror att det inte bara gäller barn utan även alla andra.

Ingrid: En bild av tomtemor som Anna gjorde som barn.

VÅRA JULTRADTIONER

Så var då juldagarna tillända och det har blivit lite tid för eftertanke.

Hos oss har julen passerat lugnt,  min svåger Rolf från Norge kom, likaså  min son, som nu bor i Stockholm kom ner till oss i Skåne.
Vi blev färdiga i år också, även om julgardinerna kom upp först på julafton och middagsduken blev struken precis innan våra julaftonsgäster kom och maten skulle på bordet. Det var min äldsta dotter med familj som kom, hon har 3 underbara barn och de var naturligtvis förväntansfulla.
Diskussionerna huruvida tomten fanns eller inte fanns blev livliga. Marcus konstaterade när någon av de stora går ut, så kommer tomten. Är det morfar eller är det pappa som går ut, så är detta tomten.  Om ingen fattas,  ja då är det grannen. Ja, morfar gick ut, han skulle visst köpa kvällstidning lagom efter maten och Kalle Anka. Plötsligt knackar det på dörren och in kommer en stor tomte, nej det kan ju inte vara morfar. Tomten som kom pratade norska och strax efter kom morfar tillbaka. Alla var där, plus tomten, som de inte kände igen, det var en mycket snäll tomte och han hade fina klappar till barnen. Dessutom kunde han trolla fram en guldpeng från Hannas öron! Var det kanske därför hon haft så ont i örat innan och fått gå till doktorn?

Julafton förflöt som sig brukar, mat, Kalle Anka, julklappar mm. Det är svårt att ändra något, eller försök att ta bort något. Traditioner är viktiga och precis som sonen säger: Så har vi alltid gjort! Nej, det får inte bli för stora ändringar.

Om jultraditioner har Kim M Kimselsius skrivit så trevligt, så läs gärna om detta i hennes blog:
Kim M. Kimselius är här nu

När jag läste hennes blog kom jag  att tänka på några trevliga traditioner, som blev ett måste när jag var barn.
Bland annat att min mor gjorde en julkalender till mig, där hon på ett rött sidenband knöt 24 stycken godisbitar och överst var den största godbiten. Sedan hängde hon bandet över min säng och på morgonen fick jag klippa av en godisbit. Kanske en förlaga till dagens chockladkalender. Jag gjorde likadana kalendrar till mina barn när de var små, men det var ganska svårt att hålla sig till en bit om dagen.
En annan sak som jag kom på var de julsaker vi smyckade granen med. Där var gamla änglar av filttyg från min mors barndom. De har jag kvar i än dag och är mycket rädd om, eftersom de är så sköra.
Far hade från sitt hem, en fisk, en torsk som skulle hänga högt upp i granen nära stammen. Det var torsken Hilding, som min far berättade historier om när jag var liten och inte ville äta min mat. En bit till för torsken Hilding och en bit för... Det blev en hel del olika sagor. Torsken har inte jag inte kvar, den fick min bror, men sagor om torsken Hilding, har även jag berättat för mina barn.

Mycket viktig var också vem som skulle röra i gröten. Det blev oftast någon mina fastrar, de hade störst förtroende för detta uppdrag. Gröten skulle röras med andakt och i en 8, annars blev det inte bra.
Min storasyster Gertrud tog senare på sig detta uppdrag, när hon besökte oss på julafton.

En del traditioner har vi tagit med oss till i dag som ett måste.
Min farfar var smedmästare i Ystad och från honom har vi både en sjuarmad ljusstake och en adventstake. Kyrkan från mitt hem står på skänken och några gamla och nya figurer med.
Speciell plats har den gamla tomten.
En liten fin tomtemor, som är mig väldigt kär, gjorde min äldsta dotter när hon var barn och gick en kurs för att lära sig forma figurer och dreja i keramiken. Den står  nu på hedersplatsen!

Vi har idag lagt till andra seder från Norge, det måste finnas en norsk getost på julbordet.
Under åren har jag också skaffat några enstaka nya julsaker, några fina julgranskulor från Dubai. I somras på en av våra resor köpte jag en stor tomte från tomteverkstaden  på Älvkarleö. Den pryder nu sin plats under granen.

Alltså julen förflöt lugnt och stilla, men med de flesta av våra traditioner och alldeles för mycket mat.

Nu i mellandagarna har jag haft lite tid över och läst bl.a Simon och Ekarna av Marianne Fredriksson. En fantastiskt bra bok, en bok som alla bör läsa! I kväll skall vi gå och se filmen, jag är lite rädd att jag skall bli besviken, att jag har för stora förväntningar. Hur som helst det skall bli riktigt roligt.

JULEN NÄRMAR SIG MED STORMSTEG!

Att julen närmar sig med stormsteg märks, förutom all stress, på alla utbud av julkonserter. Det gäller att välja och vi valde Malmö Brandkårs Julgala på Malmö arena. Det visade sig vara ett alldeles utmärkt val.
En fantastisk kväll, med Malmö Brandkårs orkester, Hälsingborgs Konserthuskör och underbara artister såsom Gunilla Backman, Tina Leijonborg, Fredrik Lycke och Nils Olsson.
Bilderna kan kanske få fram lite av stämningen.


Gunilla Backman



Tina Leijonberg



Fredrik Lycke

Nils Olsson sjöng bl.a Heliga Natt helt fantastiskt!




Till slut Disney-Time

Kvällen avslutades med ett "extranumret Stilla Natt".  Det var väldigt högtidligt och hela kvällen kommer vi att minnas länge.

En annan fin kväll var kyrkans julfest. Det är kyrkofullmäktige som anordnar denna fest för de anställda, för alla frivilligarbetare och förtroendevalda inom församlingen.
Först var vi med om det helt fantastiska Luciatåget i kyrkan. Det var Ungdomskörerna som genomförde detta, vi kan verkligen vara stolta över våra körer i Dalby.
Sen avnjöt vi ett väldigt gott julbord, från Dalby Gästis. Den traditionella överraskningen var naturligtvis "Tomtekören", vilket betyder att de anställda sjunger och spexar.
Tyvärr har jag inga foto att visa, då detta var ett slutet sällskap och jag är osäker om de vill att jag lägger ut detta på nätet!

Ja, så har den sista tiden gått, i söndag bjöd en familj i gatan in oss andra på ett riktigt julkaffekalas, ett mycket trevligt initiativ!

Själv har jag dåligt samvete, bara 2 dagar kvar till jul och jag är långt ifrån färdig. Det skall städas, bakas och pyntas. Svågern kommer imorgon och sonen i övermorgon, men på något sätt blir det ju jul ändå, det har blivit det varje år!

En riktigt God Jul önskar jag er!


Ingrid! Jag hoppas verkligen att det går bra för dina släktingar, så märkligt att både mor och dotter drabbas av cancer samtidigt!

JAG HAR FÅTT 2 JULBREV

EN JULGÅVA

För några veckor sedan fick jag två brev, som jag inte riktigt kan släppa. Vi är säkert många som fått dessa brev.
Det ena kom från Cancerfonden, det är utskickat till dem som stött cancerfonden vid t.ex begravning.
Ett brev fanns medlämnat från en ung kvinna, som för ett år sedan besegrat cancern. Ett gripande brev om hennes kamp mot sjukdomen och dess svåra behandling, hennes oro att inte få se dottern växa upp eller följa bonusdottern ut livet.
Alla har vi någon i vår närhet som fått cancer, denna hemska sjukdom. Kanske känner vi någon som just nu kämpar för sitt liv och går igenom tuffa behandlingar. Själv har jag under året varit med om två begravningar där cancern alltför tidigt tagit deras liv. Jag känner också två kvinnor som har bröstcancer och går igenom tuffa behandlingar.
I vår släkt har min far, min faster och min svärfar avlidit i cancer.

Det andra brevet kom från Hjärt och Lungfonden. Jag stöder denna fond genom att ge en hundralapp i månaden.

För snart två år sedan vaknade jag en morgon och mådde jättedålig, min första tanke var kraftig influensa. Jag mådde illa, hade ont i överkroppen, kunde knappt lyfta mina armar. Efter ett tag förstod jag att det inte var influensa, smärtan i bröstet tilltog och Tor ringde ambulans.
Jag blev hjälpt av flera änglar, allt från ambulanspersonalens professionella omhändertagande med smärtlindring,syrgas, medicin. De förde mig till lasarettet i Lund, där personal stod beredda att ta hand om mig och till slut på Hjärtintensiven där jag fick ett eget rum med övervakning att vila ut på.
Efter 5 dagar kom jag hem och nu följde en uppföljning av mitt hjärta på hälsoenheten. Jag fick gå på föreläsningar, fick träning under en sjukgymnast ledning mm. Alla verkade måna om att allt skulle gå bra och att jag skulle kunna leva ett normalt liv, vilket jag gör idag, jag mår bra.
Forskningen har gått framåt med en väldig fart och därför lever jag så bra idag.
När min mor dog i en hjärtinfarkt 1975, var det inte så mycket man kunde göra. Mina barn var små då och jag har många gånger önskat att hon fått leva längre, för att stödja mig och för att hon skulle få följa sina barnbarn.

Dessa två brev önskar bidrag till forskningen inom respektive område. Där finns fortfarande mycket kvar att utforska.

Hjärt o Lungfonden t.ex kan man ge ett bidrag till forskartid eller någon liten gåva som t.ex ett halsband.

Detta kan vara en julgåva givet med hjärtat och till glädje för väldigt många.